GAAAAAAAHNTZ!

Fan vad jag hatar när en serie är mer eller mindre skitbra fråna avsnitt 1-20 sen är resterande 6 rätt trista samt ett slut som iofs går att tolka lite hur man vill men ändå känns jävligt billigt.

Serien jag pratar om är Gantz som är en anime inom seinen genren (seinen = anime för vuxna eller åtminstonde med vuxet innehåll).

Hur som helst var det trots sista 6 avsnitten en trevlig liten serie med sedvanliga avklippta lemmar, överdrivet stora tuttar och totala mindfucks.
Rekomenderas till folk som har vett nog att se mer tecknat än Ice Age.

Trailer nedan.
 

Dock hade  jag gärna sluppit den störande hunden som försökte slicka Kishimoto (brud med totalt överdrivet stora lökar och ingen som helst form av vett i huvudet) mellan benen hela jävla tiden! (Nej jag driver inte det är händer!)

Nu sova, imorgon blir det lägenhetsvisning samt städning.
Korv med bröd ska jag äta också, närmare bestämt 10 st har jag bestämt.
God natt!

2 tämligen dåliga filmer

The Promotion
Smålustig men fruktansvärt seg film med Sean William Scott (American Pie filmerna).
Scott spelar Doug Stauber, en 33 åring som kämpar för en befodran och när den äntligen är inom räckhåll dyker den skumma fetgrisen Richard upp och kaos uppstår.
Filmen har en del roliga moment men är knappast något man behöver se.
Rekomenderas ej.

Dan in real life
Steve Carell (40 year old virgin) spelar den ensamma 3 barnspappan Dan.
När Dan och hans 3 döttrar ska åka på familjeträff så träffar han på en tjej i en bokaffär.
Dan blir kär i första ögonkastet och han känner sig förälskad för första gången på 4 år sen hans fru dog.
Probelemt är dock att hans ena broder redan börjat dejta bruden så det blir ganska komplicerat.
En jävligt pinsan film utan större överaskningar.
Rekomenderas ej.

Betyg:
The Promotion: 4/10
Dan in Real life 4/10

Nästa film jag ser blir nog Tada, kimi wo aishteru (Heavenly forrest) eftersom det trots allt var väldigt längesedan jag såg en japansk film istället för massa b-komedier.
En annan orsak att se filmen är Aoi Miyazaki (Nana, Su-ki-da) som dock spelar lite av den fula ankungen i filmen.
Komiskt med tanke på hur fruktansvärt vacker bruden är i vanliga fall.

Nu ska jag slöa en stund till sen blir det sömn.
Måste in på stan imorgon och fixa hyran och lite småsaker.
Hoppas STENHÅRT på Spöregn imorgonkväll eftersom det borde kunna få en del casinobesökare att stanna hemma.
Huva, får fan migrän bara jag tänker på hur sjukt mkt tattare det kommer vara där.
Nåväl bara två dagar kvar av den här misärveckan nu.

Hörs.

Katatonia - The future of speech

He was a quiet man

Igår såg jag två filmer.
Först såg jag komedin
Forgetting Sarah Marshall och den var oväntat bra.
En del lustiga skämt, sjukt lättsmält, inte överdrivet corny och två rejält heta brudar Kristen Bell och framförallt Mila Kunis.
Nåväl filmen är klart sevärd men gör sig nog bäst en semi-bakfull söndag.

Efter det såg jag He was a quiet man.
Väldigt seg kan en del tycka men det är det jag gillar med själva filmen.
Den stressar inget utan låter tittaren försöka smälta det som händer istället för att bara kuta in i nästa moment.
Christian Slater som har huvudrollen gör den bästa skådespelarprestation jag sett sen Bill Murray i Lost in translation.
Han är verkligen trovärdig i sin roll och man lider och skrattar med karln filmen igenom.

Nåväl filmen är långt ifrån perfekt, slutet förstörde faktiskt hela upplevelsen för mig även om jag har lättare att ta och förstå slutet nu.

Betyg.
Forgetting Sarah Marshall
7/10
He was a quiet man 7/10 (Slater får dock 11/10 för sin prestation).

Nu ska jag knega om några timmar... Funderar starkt på att bojkotta att kröka på lördag överhuvudtaget.
Bara massa svammel hit och dit.

Är lite semisugen på Juniskär trots allt, en del lustiga människor som verkar ska pallra sig dit men jag vettefan.
Det är fortfarande i Njurunda.

Ni får helt enkelt övertyga mig vad jag ska göra.
Hej.

Sjukt bra låt men jag rekomenderar ingen att se videon om ni har funderar på att se He was a quiet man då då videon spoilar väldigt mycket.

Filmer jag sett senaste tiden # 1

Niji no megami - Rainbow song.
Rätt tråkig film som man inte riktigt vet hur man ska smälta.
Den är dock väldigt snyggt gjord och huvudrollsinnehavarna gör en stabil insats.
Sevärd men inget man går och funderar på 1 vecka senare.

Crows Zero
Totalt överdriven high school film om olika gäng som försöker ta över sin skola.
Låter cheesy men första delen av filmen var riktigt trevlig med skönt tvspelsvåld och rätt lustiga skämt.
Det blir dock på tok för mycket och när slutfighten äntligen börjar vill man bara skiten ska ta slut.
Filmen är för övrigt gjord av Takeshi Miike som tidigare gjort filmer som brutala Ichi the killer, Dead or alive triologin och min personliga favorit Naniwa yuukyôden.
Bland huvudrollerna hittar vi även min dödspolare Takayuki Yamada från världens bästa Jdrama Sekai no chûshin de, ai wo sakebu samt Oguri Shun som jag bäst minns som Enami Kôji i Stand up! eller som Nachi i b-filmen Azumi.
Det kommer tydligen en uppföljare nästa år men jag kan omöjligt se hur det ska passa in med tanke på slutet.

Young people fucking
Eftersom Peter tjatat om den här filmen så såg jag den och den var helt okej.
Man får följa 5 olika par som ska ha sex genom filmen.
Låter tråkigt och handen på hjärtat så några av paren var ganska ointressanta men då var dom andra destu roligare.
Det bjöds på en hel del fina damer i filmen också eller vad sägs som dessa två tex?

Nåväl filmen hade sina stunder men knappast något mästerverk.

Harold and Kumar escapes from Guantanamo bay.
Precis likadan som förra filmen, smårolig men på tok för mycket.
Röka brass-tuttar-kuk-fitta-horor humor i små doser kan iofs vara rätt lustigt ibland.
Sevärd om man är bakfull annars undvik.

Primeval
Jag har alltid varit facinerad av monsterfilmer varesig det handlar om stora hajar, krokodiler eller radioaktiva dinosarier och efter jag såg filmen Rogue så fick jag lust att se fler i genren.
Primeval är långt i från lika mycket b-film som tex Shark Attack eller Anaconda och stundtals är effekterna riktigt bra.

Rogue
Ytterligare en krokodilfilm, dock inte lika bra som Primeval.

Övrigt, varför visar dom fan alltid mer eller mindre sluten i trailers till japanska filmer för?
Är ju mongis.

Betyg på samtliga filmer.
Rainbow song 5/10
Crows Zero 6/10 (första 30-40 minuterna är dock kanon).
Young People fucking 7/10
Harold and Kumar 2 4/10
Primeval 5½/10
Rogue 5/10

Jag har massor av nya filmer på g, allt från japanska tearjerkers till den engelska filmen Son of Rambow.
Nu väntar lite Mass Effect före sömn, måste tydligen börja tidigare imorgon.... Typiskt.

Minirecension av The Ringer

Saxat från Lovefilm.se
Losern Steve Barker (Johnny Knoxville) har dragit på sig en massa skulder och är hårt pressad av sin snåle farbror. Till slut ser han ingen annan utväg än den otänkbara, frestande, helt galna planen ? att låtsas vara utvecklingsstörd för att vinna guldmedalj i Special Olympics! När Steves medtävlande genomskådar bluffen ställer de honom inför en ännu större utmaning: att bli en bättre människa.

Så storyn går ut alltså ut på att ett as ska vara med i handikapps OS... Jag hade berömt filmens story om dom inte snott hela skiten från South Park från första början...
Johnny Knoxville är inte trovärdig för 5 öre varken som utvecklingstörd eller som skådespelare överhuvudtaget och dom flesta skämten är på kiss-och-bajs nivå och då menar jag inte "Se den på natten för då är kiss och bajs humor skit roligt" utan snarare "Fack jag vill strypa varenda sate i den här skitfilmen kiss och bajs humor".

Filmens stora behållning är Katherine Heigl (som också var med i Knocked Up) som inte bara är hur snygg som helst utan har det där grymma "mysiga" sättet som en del brudar haver.

Filmen var inte helt värdelös, den hade en del fina moraläckel stunder som alla andra komedier men jag vill ändå inte rekomendera någon att spana in denna rulle.

Betyg: 3/10

Vill ni se något liknande som faktiskt är roligt så checka in South Park avsnittet "Up and down steroid"


Supermini recension av Simpsons långfilmen.

Idag såg jag Simpsonsfilmen och dra ballen i lösgruset vad den var tråkig.
Dom få roliga skämten fick ju plats under trailern så jag tror inte jag drog på smilebanden fler än 2-3 gånger filmen igenom.
Jämnför man den här filmen med
Family guy långfilmen så är det ju en massiv skillnad!

Nu är jag iofs väldigt partisk eftersom jag är så sjukt spyless på allt som har med Simpsons att göra men nä det här var bland dom sämsta filmerna jag skådat på LÄNGE.

Nästa film jag ser är en film jag blev tippsad om på Nightlife nämligen The Ringer med Johnny Knoxville och jag hoppas verkligen den håller högre kvalite än den här moralfyllda skiten!

Betyg: 2/10

Recension av Commando

Veckans recension är en riktig klassiker!

Commando
1985

Vad handlar den här rullen om då?
John Matrix spelad av Arnold Schwarzenegger är en fd soldat som nu bor in the middle of nowhere med sin dotter Cindy. En diktator får för sig att kidnappa Cindy och utpressa Matrix att tå kål på någon snubbe.
För att försäkra sig har den onda diktatorn en ö med soldater och en av Matrixs gamla bekanta vid namn Bennet och ni förstår inte riktigt hur ful den karln är.

Är det nå sex eller nakna brudar i den här rullen?
Nja jag har faktiskt för mig man får se ett par kvinnobröst lite hastigt men annars är det lungt.
Filmens halvt som halvt lovey-dovey objekt är desutom skapligt fugly.

Är det nå våld i den här rullen?
Skojar du eller!
Under filmens 90 minuter tar Arnie ihjäl hela 81 personer (On screen!) och han använder allt från maskingevär, yxa och ett plåtrör för att ta ihjäl sina fiender!
Jag vågar nog påstå att Arnold tar ihjäl fler människor än han säger menningar tom!

Kommer du ge den här filmen överbetyg pga nostalgi?
Det kan du fethaja.

Jag bjuder på ett av filmens många klockrena citat.
Cooke: You scared motherfucker? Well you should be because this green beret is going to kick your big ass. Matrix: I eat green berets for breakfast. And right now I'm very hungry.

Jag skulle aldrig sätta ett så här högt betyg på en sån här film idag men nostalgin lever för fulla muggar och inte en sekund av filmen känns tråkig!
9/10

Missa inte denna klassiska repost


NP:
Powerstation - We fight for love
Klassiska slutdängan till filmen, kungbit!

Recension av Knocked Up

Saxat från Biotider.se
24 åriga Alison Scott (Katherine Heigl) är en lovande nöjesjournalist med en redan utstakad karriär framför sig. Efter en blöt kväll på krogen som slutar i samma säng som den charmige slarvern Ben Stones (Seth Rogen), tvingas hon dock tänka om. Den högst tillfälliga sexuella förbindelsen resulterar i att Alison blir gravid. Inför valet att ensam ta hela ansvaret, eller att lära känna den blivande fadern, bestämmer Alison sig för att ge den godhjärtade, men lite töntige Ben en chans. På smällen är en varm komedi, regisserad av Judd Apatow, som tidigare gjort succékomedin ?The 40-Year-Old Virgin?.

Idag fick jag sånt där skönt ryck när du tänker "Men dra ur kuken ur toarullen, jag vill se på film!" känslan.
Eftersom jag redan förberett mig med ett par filmer så tvekade jag en sekund men valde till slut att titta på den bioaktuella komedin Knocked up.
Eftersom jag lat som jag är redan saxat filmens story så tänker jag inte gå in på den ett dugg.
Filmen är hur som helst klockren och både Katherine Heigl och hennes syster i filmen Leslie Mann är läckra som satan.
Filmen stora behållning är dock alla störtsköna skämt som löser av varandra i ett rasande tempo samt alla klockrena kommentarer som kanske inte är så lustiga men för det sjukt sköna.

Detta är en film jag rekomenderar varmt och bortsett från Touransfoumas som iofs lever mycket på nostalgikicken så utser jag detta till årets hittils bästa film.

8/10 (Tänkte ta 7½/10 men jag är generös idag)

PS: IGN gjorde en fantasycastning av den kommande Robotechfilmen och satte just Seth Rogen i rollen som Ben Dixon och det är fan en perfekt parning så jag håller tummarna för det.

PS 2: Samma person ska tydligen ha en roll i en annan film jag ser fram emot nämligen Fanboys som har premiär någon gång nästa år.

Nästa rulle jag ser på blir nog nå japanskt eller Eternal Sunshine of the spottless mind beroende på vad jag tänkt göra i helgen.

Trailer för Knocked Up kan ni skåda här.

Minirecension av Sum 41 - Underclass Hero

Trots jag är ett stort Sum 41 fan så tog det riktigt lång tid innan jag ens fattade att deras nya skiva hade kommit ut.
Jag har lyssnat på den några veckor nu och tänkte trycka ner några synpunkter.

Till att börja med så har dom tagit ett långt steg åt pophållet sen dom släppte Chuck vilket jag tycker är förjävla dumt eftersom Chuck är deras i särklass bästa skiva.

Första singeln från skivan heter Underclass Hero precis som skivan i sig.
Uselt val eftersom låten är på tok för poppig och känns som ett simpelt utfyllnadsspår.

Annars är skivan väldigt solid med många riktigt bra låtar, jag tycker faktiskt att hela 9 av 17 låtar (varav två är mer eller mindre skämtlåtar på drygt en minut) är allt från väldigt bra till fucking skitbra.
Visst är det poppigt och visst kan man stoppa skivan i Björnes "Jag önskar jag var 15 år och kunde skata" mapp men det skiter jag fullständigt i.

Favoritspår.
Best of me
Count your last blessings

The Jester
Speak of the devil
With me
Eftersom Youtube är lite judas nu för tiden så finns ju risken att länkarna inte kommer fungera i framtiden.

Skivan får hela 8/10 och kan nog utmana Bad Religions New maps of hell som årets platta 2007.

PS: Jag sätter en tjuga på att sångaren Deryck "Sven" Whibley släpper en solo platta med bara akustiska bitar inom något år.




Touransfoumas!

Då har man sett filmen jag väntat på i ca 23 år,  Transformers den otecknade versionen.
Filmen var stundtals riktigt bra men en hel del riktigt cheesy detaljer förstörde lite för vad som kunde blivit en supergrym film.

Några punkter:
* GAH! Vad hon
Megan Fox var läcker!
* Sam Witwicky? Varför kunde han inte fått hetat Spike eller Daniel för att ge ytterligare ett postägg till orginalfansen.
* Fuck vad Rachael Taylor var het!
* Snacka om grabbfilm förresten, det kanske var 2 eller 2 tjejer på hela filmen och alla var förmodligen tvingade av sina pojkvänner.
* Dra ballen i lösgruset vad jag markade när jag hörde Peter Cullens röst, jag markade ut ännu mer när han drog repliker som "One shall stand, one shall fall" eller "Autobots, rollout!".
Gåshud för en kommun!
* Det blir lite för mycket superhäftig action på en gång, jag gäspade till ibland fast allt en del grejer var hur coola som helst, man blir mätt om man kan säga så.
*Finns det en sak jag alltid kommer hata så är det när massa superdatorexperter inte klarar av en grej och sedan kommer en fet geek och hittar värsta lösningar på sekunder! TÖNTIGT!
* Lite väl mycket cheap pops skämt.
* Jag är ärligt talat lite ledsen just nu för det här var den film jag velat se mest i hela världen genom tiderna!
Vad kommer nu? Robotech: Macross Saga the live action movie? Det vore något det.
* Äh nu ska jag sova i ca 4 timmar innan jag drar på jobbet.
God natt.

Betyg 8/10 (Kom igen jag var, är och kommer alltid vara en fanatiker av Transformers!)

(För er som undrar så såg jag filmen med Björne, Jim, Tommy, Ecke och Christian och vi käkade Texas innan.)

Recension av Gwoemul/The Host

Idag såg jag den koreanska storfilmen The Host.
Filmen började lovande men sjönk så pass i kvalite att jag somnade.
Jag var visserligen väldigt trött men nä filmen mittparti var verkligen svintråkigt!

Som den slöa sate jag är så saxar jag detta från
Biotider.se

Någonting overkligt rör sig under ytan i den mäktiga Han-floden, som skär genom hjärtat på den sydkoreanska huvudstaden Seoul. Något vars existens hotar mångmiljonstadens befolkning, som ovetande lever sida vid sida med flodens hemlighet.Den slarvige Gang-du och hans dotter Hyen-seo lever med Gang-dus far vid flodbanken. När rykten börjar spridas om något omänskligt i flodvattnet, bryr de sig först inte om dem, utan följer hellre sin släkting Nam-jus framfart i de nationella bågskytte-mästerskapen på tv. Men ryktena besannas ? med katastrofala följder för Gang-du och hans familj.

Hur som helst så var detta första koreanska filmen jag sett tror jag.
Jag vill påstå att filmen är väldigt välgjord och monstret såg tom rätt seriöst ut i princip hela tiden.
Däremot så har jag lite problem med språket eftersom ja dom surrar koreanska kanske.

13 miljoner koreaner har för övrigt sett den här filmen vilket är över 20% av hela befolkningen, det tyckte jag var rätt tufft och något som också är ganska tufft är att inledningen när en jänkare beordrar en korean att dömma ut massa kemikalier faktiskt är baserad på en verklig händelse men som tur var så kom blev det inget monster för det.

Nä filmen är endast för fanatiker av "stora elaka monster genren" så jag slänger dit 5½/10 på den (Början samt slutet är dock fan kring 9/10)

Länkar:
Sida med fakta samt bilder
Trailer
En annans snubbes syn på filmen

För övrigt har någon jänkare köpt rättigheter att göra en amerikansk remake på filmen... Vad ovanligt....

Angående vilken film jag ska se nästa gång så känner jag ett sjukt sug efter min dödspolare Takeshi "Beat" Kitano så jag kanske ser Sonatine eller något.

Shark Attack 3: Megalodon

Shark Attack 3: Megalodon handlar om en snubbe som jobbar som strandvakt i Mexiko.
Han hittar i varje fall en tand från en haj som sedan visar sig vara från en babyhaj av typen
Megalodon som var utrotade för miljontals år sedan.

Hur som helst så dödar hajen diverse folk och livräddaren Ben bestämmer sig för att döda den tillbaka.
Han lyckas så klart döda hajen efter att bruden i filmen skjutit hajen rätt i käften med ett hagelbrack (Självklart sa hon något i stil med "Die fucking bitch" innan hon sköt)
Men då kommer så klart The Megalodon mommy!
Nu kunde den här hajen tydligen bli löjligt stor men när hajen käkar upp en hel båt i ett nafs så känns det lite löjligt.
Framförallt när dom använder EXAKT samma trickfilmning 2 om inte 3 gånger till.

Eftersom detta är en super b-film är inte skådisarna särskilt lyckade.
En del mexikaner verkar vara spelad av ryssar och huvudpersonen John Barrowman är ungefär om du tänker dig att du tar John Travolta och tar bort allt coolt och bra med han och ersätter det med diarré så får du ungefär han.
Han spelar dock mot Jenny McShane som var riktigt het och trevlig.

Hur som helst så innehåller filmen flera lustiga scener.
Framförallt när jättemegalodon går lös och allt är så pinsamt dåligt.
Han attackerar bla en yacht och folket på båten både ramlar i vattnet med tjusiga volter medan en del dyker ner i vattnet.
Fråga: Vad skulle du göra om en jättehaj var i vattnet.
1. Stå kvar i båten och försöka köra så långt mot land som möjligt medan du anropar på hjälp.
2. Hoppa ner i vattnet och bli uppäten.
Dessa människor valde alternativ 2.
Det absolut bästa var när boss skurken åkte iväg på sin jetski för att sedan vända sig om och skratta elakt och när han vänder sig om igen ser han hajens gapp så han åker bokstavligen rätt in i truten på han.

Hajen var för övrigt rätt snyggt gjord medan den höll sig i vattnet men så fort den kommer över ytan såg allt patetiskt löjligt ut.

Nu kanske ni frågar er varför i allsin dagar tittar Micke på sån b-film för? Han som alltid klagar på amerikanska filmer och håller sig till sina jappsfilmer.
Jo för Micke var i sina ungdomens dagar mycket fascinerad av hajar och har alltid haft en svag punkt för just hajfilmer även om det fortfarande bara är hajen 1-2 som är bra (Och då menar jag iofs förjävla bra)

Huvudpersonen hade för övrigt ganska kaxig raggreplik när bröstbruden sa hon var helt slut och han säger "Me too but at the same time I am so exhilarated, what you say I take you home and eat your pussy?"

Hur som helst är det omöjligt att betygsätta en sån här sketen film men gillar du hajfilmer och kan skratta åt riktigt dåliga skådespelarprestationer och specialeffekter så kan denna film funka som förrätt till nästa "stora" hajfilm
Megs

Relaterat.
Fakta om Megalodon
Fakta om filmen i sig
Bild på bruden i filmen.

Jag har flera b-hajfilmer på och faktiskt en till som handlar om Megalodon som verkar ÄNNU sämre än denna så jag återkommer.

Always san-chôme no yûhi

Idag tog jag mig i kragen och såg på Always san-chôme no yûhi eller Always sunset on third street som den heter på engelska.
Hur som helst för att fatta mig kort.
Filmen är inspelad 2005 och utspelar sig vad jag förstod i en liten by strax utanför Tokyo runt 1950-1960.
Filmen handlar om flera olika familjer/hus eller vad man ska säga.
Vi får bla följa Suzuki Motors huset där fader Norifumi (Som vi känner igen som Koda Kazuki från Good luck) frugan Tomoe och sonen Ippei bor.
Ippei är för övrigt ett kungligt namn!
Unga Mutsuko Hoshino flyttar dit och ska jobba som bilmekaniker men det blir katastrof eftersom hon egentligen sökt jobb som cykelmekaniker.
Vi får även följa författaren Ryunosuke Chagawa som mer eller mer tvingas ta hand om pojken Junnosuke  samt hans "love interest" Hiromi Ishizaki.

Det är en typisk feel good film massa klicheer men jag gillade den skarpt.
Nu kan jag inte säga att jag är särskilt insatt i hur Tokyo såg ut på den tiden men jag tyckte minsann att miljöerna var riktigt trevliga.
Filmen börjar rätt dåligt med överspel och fjantiga scener men den tar sig mot slutet och passerar som klart hygglig film.
Uppföljaren kommer nu i år och jag har svårt att förstå vad den ska handla om men förhoppningsvis kommer den upp på trackern.

Beytygsättningen blir svår eftersom jag aldrig kommer se den igen, det är ingen het brud man kan dregla åt med, ingen särskilt cool karaktär och filmen är varken nå vidare rolig, spännande eller dramatisk för den delen.
Äh det får bli:
7/10

Nästa film jag ser blir förmodligen Spiderman 3 men nästa film jag recenserar blir nog Hana yori mo naho eller Puratonikku Sekusu

Dolls


Filmen handlar främst om Matsumoto en man som tvingas lämna sin sanna kärlek Sawako för att gifta sig med sin chefs dotter.
Sawako blir förtvivlad av detta och försöker begå självmord innan bröllopet.
Hon misslyckas dock men blir helt knäpp i nöten och Matsumoto lämnar sin blivande fru på bröllopet och bestämer sig att ägna sitt liv att försöka hela Sawako.
Dom går mest bara omkring och ser faktiskt rätt dumma ut filmen igenom.

Som tur handlar det om flera personer i filmen.
Bla en gammal Yakauzaboss som träffar sin barndomskärlek på en parkbänk, även hon verkar måttligt propp.
Dom är tillsamans med popstjärnan Haruna Yamaguchi (spelad av äckligt läckra
Kyoko Fukada) filmens stora behållning eftersom dom till skillnad från Matsumoto och Sawako är riktigt intressanta att följa.

Hur som helst är filmen regiserad av min dödspolare Takeshi "Beat" Kitano som gjort storfilmer som Kikujiro och Kids return men här misslyckas han drastiskt.
Filmen är 10/10 när det gäller visuellt och soundtracket som är skrivit av Joe Hisashi är även det helt perfekt men storyn är lite för deprimande och ointressant för mig.

Dom långa och dialoglösa scenerna som är så typiskt Kitano känns mest bara tråkiga och man får nästan koncentrera sig på att inte spola av tristess.

Nä Dolls var ingen större höjdare och är inget jag rekomenderar.
Hade den inte varit så jävla snygg och haft så grymt bra soundtrack hade jag nog suttit en 3a men den får faktiskt 5½/10.

Nästa film jag recenserar är däremot en riktig höjdare nämligen Shinkokyû no hitsuyô eller Breath in Breath out den också är känd som.

Happy time!

NP: Ronny och Ragge - Rara söta Anna (Jag tänker alltid på när Murten sjöng varenda jävla låt Ronny och Ragge låt på vägen hem från Yran när jag hör dom.

"Det är snyggt med häng och desutom kan man extraknäcka som brevlåda"

God bless Dancougar

Då min tankning på Kitanos senaste film Blood and Bones inte blivit klar och eftersom
jag kände för något VÄLDIGT lättsmält så fick söndagens film bli ingen mindre
än den gammla kultfilmen God bless Dancougar.

OBS! Jag tror detta egentligen är första 4 avsnitten i tvserien hoppslagen till en film men jag ska inte säga säkert.

Det är praktiskt taget omöjligt att inte vara lite partisk i en sån här recension eftersom man hyrde och tom kopierade den här filmen ett antal gånger när man var si så där 8-10 år.
Hur som helst handlar Dancougar (orkar inte skriva hela namnet hela jävla tiden) om 4 militärer i en "försvarsstryka" och på typiskt japanskt sci-fivis så styr alla dessa varsin robot som sedan kan gå ihop med dom andra samt ett stort skepp och bilda en enda stor robot.
Man frågar sig då... Varför inte alltid vara en stor robot om den är mäktigast?
Men nu är detta tecknad film så man får inte vänta sig något vidare djup.

Hur som helst så börjar filmen med en liten pressentation av dom fyra huvudkaraktärerna Makoto, Shinobu (som dom ibland uttalar Shinobi), Sara och Ryu (Som oftast uttalas Rajo) och det är ganska stereotypt.
Makoto som är en rikemansson, Shinobu som är rockstjärna, Sara som har rosa hår och Ryu som är någon slags karatenisse.

Det kommer i varje fall fram till några skurkar försöker ta över världen med en slags superdator som ska föra jorden in i en ny dimmension? Frågan är bara om handlingen är så corny eller om översättarna hade svårt att låta bli flarran.

För att vara en barnfilm från 11 år så är handlingen ganska invecklad då personer gör saker lite hit och dit men utan förklarning, tex sticker Ryu till Mexiko och dom andra skämtar om att han "flummar runt med någon brud" men det framgår aldrig.
Folk dör även till höger och vänster men lever tydligen i slutscenen vilket jag tyckte var otroligt bizzart!

Annars är filmen rätt våldsam och folk blir skjutna och nersparkade i ett ruggigt tempo men till skillnad från många andra animefilmer så överdrivs det inte (OFTAST) även om en kille blir pepprad med ett maskingevär i säkert tio sekunder men ändå lyckas spränga skurkarna med en granat.

Vad jag även tänkte rätt mycket på är hur förbannat mycket dom svär filmen igenom även om det är mindre fula ord så går det nog inte mer än 5 minuter innan den ena löjliga repliken kommer efter den andra.

På tal om löjliga repliker så är den svenska dubben som väntat ganska värdelös, fram för allt är alla tjejröster är otroligt jobbiga att lyssna på så man får nästan stänga av ljudet till och från.
Dock så ska Bert-Åke Varg ha ett plus som trots den malplacerade rollen gör ett riktigt bra jobb och lever sig stundtals in i rollen helt perfekt.

Annars vill jag påstå att soundtracket är jävligt stabilt,
Nu menar jag inte själva sångerna (även om jag är ganska svag för introt) men själva bakgrundsmusiken håller rätt igenom hög klass och det tar inte många sekunder förän man känner igen låtarna helt.

Hur som helst nog om allt sånt skit, Dancougar är egentligen en tråkig och väldigt korkad film som jag inte skulle vilja ta i med tång om det inte vore för den otroliga kultfaktorn.
Man märker ibland att man sitter och småler för sig själv och tänker "Aha och nu kommer den där snubben" och som den sanna nostalgiker jag är så blev jag lite varm inombords.

Tydligen så är Dancougar slutsåld överallt så jag tänker hålla ögona öppna för ett extra exemplar
till framtiden.

8/10 (Ta bort 6 poäng om du inte såg filmen minst 10 gånger som kid)

dancougar

NP: Sum 41 - Pieces

Recension av Dark Tranquillity - Fiction

Dark Tranquillity - Fiction

Då har Dark Tranquillitys skiva läckt ut och jag har lyssnat igenom den
både en och två gånger.
Som vanligt handlar det om melodic death metal när den är som bäst.
Tranquillity röjer inte på i samma tempo som mina dödspolare i Children of Bodom
utan kör sitt eget race utan att det låter som nå tuggummimetal.

På tal om tuggummimetal så är det förjävla skönt att höra att dom forsätter i samma
anda utan att sjunka ner till In Flames pinsamt låga nivå..

Det jag gillar mest med Tranquillity är att dom ALLTID växer på mig.
Jag hade rätt svårt för Character (2005) men jag tycker den blir bättre
för VARJE genomlyssning vilket är lite småfränt.

Bästa låten på skivan är utan tvekan The mundane and the magic.
En rätt lugn låt där en tjej förstärker refrängen medan
sångaren Mikael Sanne sjunger med sin lite halvgayiga med ändå
trevliga "lugna röst".

Avslutar denna lilla recension med att citera följande.

"Overall, this is a good mix of newer DT material and as good as any modern Gothenburg is gonna get.
Fuck In Flames and their horrible experimentations with nu metal, techno, and emo,
fuck the shattered remains of At the Gates that play mallcore with The Haunted, and fuck all the
copycats, DT is the way to go."


Favoritspår:
Mundane and the magic
The Lesser faith
Blind at heart

Vill du provlyssna på låten Focus shift?
Klicka då här.


Nu ska jag fråga Björk om han vill spela Uno.
Tjaba!

When the last sword is drawn

Idag har jag sett filmen "Mibu gishi den" eller "When the last sword is drawn" som den heter utanför Japan.
Filmen kom ut 2003 och är regiserad av Yojiro Takita och musiken står min gamla dödspolare för, nämligen Joe Hisashi.

I rollerna är det väldigt sällsynta namn.
Jag känner i princip bara igen
Koichi Sato som spelade Akis far i "Sekai no chushin" tvserien samt tränaren i Pride samt allas favoritotaku Atsushi Ito från Densha Otoko (tvserien).

Vad handlar filmen om då?

Saxat från DVDN.
Detta är den storslagna berättelsen om samurajen Yoshimuras liv i det sena 1800-talets Japan. I tiden strax före shogunatets fall är han en nyrekryterad svärdsman under Shogun. Han var tvungen att överge sin tidigare klan för att ta värvning och därmed kunna försörja sin familj. Yoshimura är en enastående soldat, men hans sparsamhet väcker förakt hos de andra samurajerna. Han får fiender inom sin egen grupp, och är väl medveten om att han inte kan återvända till sin hemstad. Han står mycket ensam då kriget rycker allt närmare.

Dvdn är stilren och snygg men då har idioterna på Ginza tryckt dit ett fett klistermärke som det står "KÖPFILM" på vilket borde bestraffas med seppuku.

Hur som helst så är filmen så äckligt jävla bra.
Visst kändes den stuntdals lite konstig men det långa smärtsamma slutet väger upp det så det räcker och blir över.
Kiichi Nakai som spelar huvudrollen gör sådan grym insats att man satt fastklistrad i tvsoffan och inte visste var man skulle ta vägen.

Nä det här är den bästa samurajfilm jag någonsin sett och en av de 5 bästa filmer överhuvudtaget så betyget blir helt enkelt.

10/10 (!)

Nästa DVD jag ser blir nog Ran men innan dess ska jag se klart den riktigt underhållande jdoraman "Kekkon dekinai Otoko"

Photobucket - Video and Image Hosting

Photobucket - Video and Image Hosting

Photobucket - Video and Image Hosting

Photobucket - Video and Image Hosting

Världens bästa serie?

Sekai no chûshin de, ai wo sakebu aka Crying out love in the centre of the world
11 avsnitt

In a small regional town in 1980s southern Japan, Sakutaro "Saku" Matsumoto and Aki Hirose, who were classmates all through junior high school, become high school students and then fall in love with one another. They share audio diaries, go on excursions together, and enjoy summer vacation. However, Aki soon finds herself suffering from leukemia and beings to weaken day by day, rendering her unable to see Saku or go outside. Saku, desperate to take Aki to Uluru (Ayer's Rock) in Australia (the "Center of the World" in the Japanese title), a place she had wished to go to, desperately tries to achieve just that. Aki dies before ever boarding the plane, and Saku is left to live out his life without her.

17 years later, as an older, sombre Saku trudges through everyday existence, the last tape of Aki's audio diary is suddenly unearthed, leading Saku back to his hometown in the south, and back into his memories of his last days with Aki.

Detta är alltså serie versionen av filmen med samma namn som jag såg för ett tag sen.
Filmen var bland det absolut bästa jag någonsin sett (9½) så jag hade rätt höga förväntningar på den här serien.

Serien följer filmen eller var det egentligen tvärtom (?) ganska strikt men har en del händelser och nya karaktärer som aldrig medverkade i filmen.
Tex får andra karaktärer som Ooki Ryunosuke och Ueda Tomoyo en del utrymme vilket ger en extra bred till utvecklingen mellan Saku och Aki.

I rollistan känner vi igen Yamada Takayuki som hade en liten (läs väldigt liten) roll Densha Otoko men kändes inte ett dugg grön, han var helt enkelt förbannat bra i rollen och jag ska garanterat se fler av serier som han medverkar i.
Ayase Haruka bör också få credits för sin roll som Aki.
Hon gick ner REJÄLT och rakade tom huvudet för rollen och det är helt klart imponerande.
Sen att hon valdes ut av över 700 tjejer förstår jag för hon är förbaskat söt.

Sen får man inte glömma bort Nakadai Tatsuya som hade huvudrollen i kultfilmen Kagemusha (8/10).

Nog om det serien är helt perfekt.
Den har otroligt passande musik, riktigt stabilia skådespelarinsatser, karaktärsutveckling och framförallt förbannat jävla bra handling.

Men beware den är rejält sorglig och jag är ingen vidare blödig person men tom jag hade fan svårt i en del scener.

10/10.


Photobucket - Video and Image Hosting
 

Photobucket - Video and Image Hosting

Photobucket - Video and Image Hosting

Photobucket - Video and Image Hosting

Två nya filmer jag hunnit se

Riri Shushu no subete aka All about Lily Chou-Chou
Life isn't easy for a group of high school kids growing up absurd in Japan's pervasive pop/cyber culture. As they negotiate teen badlands- school bullies, parents from another planet, lurid snapshots of sex and death- these everyday rebels without a cause seek sanctuary, even salvation, through pop star savior Lily Chou-Chou, embracing her sad, dreamy songs and sharing their fears and secrets in Lilyholic chat rooms. Immersed in the speed of everyday troubles, their lives inevitably climax in a fatal collision between real and virtual identities, a final logging-off from innocence.

Svårt att skriva något konkret om den här filmen.
Filmen är egentligen alldeles för djup och skum, tom för det levande beviset på perfektion.
Under filmens dryga 2 timmar och 30 minuter så hoppar filmen fram och tillbaka i handlingen vilket jag inte riktigt begrep i början.
Människor ändras från oskyldiga tonåringar till psyopatiska sadister utan en gnutta medkänsla.
Filmen innehåller i princip inget blod alls men den är ändå råare än mycket skit jag hunnit se.
Jag tror inte jag kände igen en käft från filmen förutom Hoshino som spelas äckligt bra av
Shûgo Oshinari från bla Battle Royale 2, iofs spelar Tifa's röstskådepelare från Final Fantasy VII: Advent Children  Ayumi Ito Kuno så det borde räknas.

Egentligen är det omöjligt att sätta betyg då jag inte begrp en del saker förän jag läste om det på imdb dagen efter.
Jag ger filmen i varje fall 7/10 men risken finns att jag ger den 9-9½/ vid nästa koll.

Rekomenderas varmt men inte för genomsnittsbjörnen.



Waterboys
Five adorable and well-meaning misfits at a Japanese high school try to organize a synchronized swimming team, but their early efforts at a routine end in disaster. They persevere, and with the help of a Dolphin Trainer from the local aquarium they eventually get it right and earn the respect of their peers.

Om filmen ovan var tung och dramatisk så skiljer Waterboys sig från den som natt och dag.
Här har vi en riktig happy-go-lucky film utan vändningar eller chocker.
En del saker är tom löjliga så man får lust att spy lite men det räddas snabbt upp av Naoto Takenaka
som spelar sin roll som urlöjlig delfintränare som en gud.
Svårt val men jag föredrar han nog som tragisk pingistränare i Ping pong trots allt.
Sen får man inte glömma urläcka Aya Hirayama som kan räddar vilken usel scen som helst med sin blotta närvaro.

Rekomenderas en bakfull söndag när du inte orkar tänka.
6/10


Densha Otoko
The story, as many know, is basically true: In Japan, a shy anime geek tries to save a young woman from being molested by a drunken man in a train. He's almost willing to drop things there, but when an attractive young woman expesses her gratitude, a series of small adventures magnify to colossal ones. That's where his internet chat comes - a network of support he clings to as he tries to wade his way through the uncertain waters of a personal relationship.

Nu är detta iofs ingen film utan en Jdrama på 11 avsnitt men what the heck.
Densha var det tredje Jdraman jag såg (GTO och Pride var de första) och den var helt klart skaplig.
Inledningen är jobbig främst för att huvudpersonen spelar över så fruktansvärt.
Varenda ord uttalas med världens jobbigaste stamning och han halv som halvt bölar halva filmen igenom.
Hur som helst så vänjer man sig och Yamada som huvudpersonen heter blir en riktigt duglig figur.

Sen att serien har hel del fräna nördprylar är ju knappst ett minus:P
Jag tror inte jag kände igen en enda skådis i hela serien men jag rekomenderar alla att ta en titt på Miho Shiraishi
och Misaki Ito för de är verkligen smaskens.

Rekomenderas bara till japanofiler.
6½/10 (Högre betyg än tex Waterboys men då är detta en serie så det är inte samma sak..)




Några filmer jag hunnit se.

Lite kort om några filmer jag hunnit se.

Tasogare Seibei
aka Twilight Samurai
Seibei Iguchi, a low-ranking samurai, leads a life without glory as a bureaucrat in the mid-XIX century Japan. A widower, he has charge of two daughters (whom he adores) and a senile mother; he must therefore work in the fields and accept piecework to make ends meet. New prospects seem to open up when Tomoe, his long-time love, divorces a brutal husband. However, even as the Japanese feudal system is unraveling, Seibei remains bound by the code of honour of the samurai and by his own sense of social precedences. The consequences are cruel.

Mycket bra om även lite överhypad samurairulle.
Tycker fortfarande den "Last samurai" är den bästa samuraifilmen (vilket är lite pinsamt eftersom det egentligen är en jänkarfilm) men både Kagemusha och Tasogare Seibei är inte så värst långt i från.
8/10

Sekai no chûshin de, ai o sakebu aka Crying out love in the center of the world
In 1980s Kyushu, two teenagers fell in love, and exchanged their secrets and thoughts by way of sending tape recordings to each other. More than a decade later, the boy (now grown-up and bittered) rediscovers the last recording of his long-dead lover's voice. Her words trigger a series of flashbacks illustrating the joyful beginning and tragic end of their relationship.

Fruktansvärt bra film.
En av de 6 bästa filmerna jag någonsin sett oavsett genre.
Tvserien ska tydligen vara ännu bättre men den verkar ju vara omöjlig att få tag på.
En riktigt dramatisk och deprimerande film.
Missa den inte bara för den är gjord i Japan.


Takeshis
Beat Takeshi lives the busy and sometimes surreal life of a showbiz celebrity. One day he meets his blond lookalike named Kitano, a shy convenience store cashier, who, still an unknown actor, is waiting for his big break. After their paths cross, Kitano seems to begin hallucinating about becoming Beat.

En  besvikelse
Som det stora Kitanofanet jag är blev jag helt klart lite sur när filmen var slut.
En del scener  var väldigt orginella, snygga och typiskt Kitano men samtidigt är den helt tokig.
Den är inte totalt värdelös men jag hade som sagt höga förväntningar.
4/10

Rikidozan
A chronicle of the life of Korean-born wrestler Rikidozan, who, after being barred from Japanese wrestling because of his ethnic origins, became a sensation in the United States in the 1950s.

En intressant men stundtals förvirrande film.
Man bör ha haft eller ha någon form av intresse för japansk purobrottning eller kanske för någon kampsport för att fullt uppskatta filmen.
Sen undrar jag varför dem aldrig nämner Rikidozans son för?
6½/10


Trailers till Tasogare Seibei och Rikidozan nedan.
(Hittade inte till övriga titlar).



Tidigare inlägg